b:if cond='data:blog.url == data:blog.homepageUrl'>

tisdag 4 september 2018

"Bli din egen bästa vän"


Något jag genom åren spytt på, men efterhand börjat leva efter är talesättet "Bli din egen bästa vän".
Från början tyckte jag att det var mumbojumbo, ett citat som lät löjligt och som inte alls lirade med hur jag trodde att jag skulle maximera mig själv.

Jag ansåg att det bästa sättet att kräma ur mig själv en bra prestation var att hota mig själv, gärna med tvångstankar. På gymmet kunde jag på ett charmigt sätt väsa till mig själv Orkar du inte 2 repetitioner till så kommer du inte lyckas med något alls i livet.
Wow. Tack för den. Kompis..
Och det var inte det enda. Allt från mitt utseende, min röst, mitt språk, min personlighet, mitt jobb och min lön, och glöm för guds skull inte min klädstil, blev offer för den onda djävulen på insidan av mig som så fort han fick chansen kräktes ut sitt missnöje.

Den inre pressen det skapade trodde jag var en positiv drivkraft som höll mig på tå, vilket misstag.
Glädjande nog har jag med tiden förstått att en tölp på insidan av mig som väser fram hot inte kommer hjälpa mig att nå eller överträffa mål.
Så tillslut anammade jag talesättet "bli din egen bästa vän".

Klyschigt?

Det kan man tycka. Men fungerar det? Absolut!
Trots allt så är det bara en person som jag känner innan och utan, och som jag själv kan påverka åt det hållet jag vill. Det är mig själv.
Och eftersom jag kan påverka mig själv, då kan jag också genom en positiv syn på mig själv avgöra vad jag ska utstråla inför andra.


Hur ser jag på mig själv idag?

Som jag skrev tidigare så har jag haft en fruktansvärt hemsk bild av mig själv.
Glädjande nog har den förändrats, genom mycket fokus på att förändra den samt en underbar sambo som gör att jag vet att jag är bra som jag är.
Självklart har jag områden även idag som jag är allt annat än nöjd med, men där jobbar jag istället för att förbättra dom. Jag trycker inte längre ner mig själv.
Min syn på mig själv idag är att jag är en fantastisk partner, en världsklass-pappa, den bästa vännen, snällast av alla, störst driv, allra smartast och guds gåva till företag som lyckas anställa mig.

Eh Va?

Absolut. Att intala mig själv att jag är en hyfsad partner, en pappa som har potential och en trevlig kollega som gör vad han ska. Det vore att begränsa mig själv. För om det så jag själv ser på mig, då är det också det jag nöjer mig med.
Tvärtom så tar jag i, jag ser mig själv som en fantastisk pappa. Det gör att jag alltid gör allt för mina barn och ser till att leva upp till det. När jag är med mina barn så är det dom som gäller till 100%.

Och min syn på mig själv att jag är bäst i branschen, och skulle bli det i vilken annan bransch som helst säkerställer att jag aldrig viker ner mig i ett lönesamtal, jag säkerställer att jag alltid ger maximalt och jag har ett mindset för att ge alla parter så hög avkastning som möjligt, för så gör i mina ögon någon som är bäst i branschen.
Jag är mycket noga med att lära nyare personer i branschen allt jag kan som dom frågar om, för den som är bäst i branschen är inte rädd för konkurrens. Den sporras av konkurrensen för det kommer göra mig ännu bättre att behöva slå dom som kommer underifrån.

Vad gör den inre djävulen idag?

Han är kvar i allra högsta grad. Och han hatar mig mer än någonsin, för varje gång han försöker trycka ner mig så motbevisar jag honom och accelererar.

Hur börjar man då att tro på sig själv, och bli en stöttande vän? 

Ett första steg är att identifiera när du blir attackerad inifrån. Men istället för att bli svag eller pressad av att rösten belyser en svaghet så bestäm dig att du ska utveckla just det.
Så om rösten tycker du är dålig på gymmet, gör en plan för att bli bättre.
Om rösten säger att du är en dålig förälder, fundera varför den säger så och se om du kan förbättra ditt beteende eller dina prioriteringar.
Om rösten säger att du är en medelmåtta på jobbet, fundera på vad den bästa i branschen gör för att vara bäst i branschen, och ta rygg på den.

Hur ser du på dig själv? Är du stöttande eller trycker du ner dig själv? Kommentera gärna!

Gillar du inlägget? Dela  inlägget och bloggen till andra!

2 kommentarer:

  1. Det där med att den som är bäst inte är rädd för konkurrens är bara sååååå bra och sant. Den bästa chef jag någonsin haft var superduktig, men absolut inte rädd för att släppa fram andra - tvärtom sporrade han till utveckling. Han visste hur jäkla bra han själv var, så han var inte ett dugg rädd. Det har inspirerat mig mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Ninni!
      Kul att höra att du stött på just det jag nämner, låter helt klart som en bra chef. Att du utvecklas tvingar ju bara honom att bli bättre vilket säkerligen sporrade dig, och honom :)

      Radera